I första delen ur Spådom möter vi en läkare i sitt jobb. Beskrivningar på behandlingar och ordinationer ges. Inga namn på de personer som förekommer utan människorna i boken är helt enkelt; patienten, kvinnan, pojken, min fru. Meningar skriv i passivum: "Min hand vreds runt...", doften tycktes komma från..." "Här syns inget onormalt." "Rösten hördes från väntrummet"
Allt detta med personer utan namn, opersonliga meningar skapar en atmosfär av människor utan karaktärer, personlighet eller ansikten. Miljöerna är karga som "bakgården var asfalterad", "korridoren var tom".
Magnus Dahlström text utarmar en själv. De går in i en och vrider om. Det är förtidigt ännu efter 100 sidor att sia om vad boken har för budskap, vad den vill förmedla, vad syftet är.
Jag läser ett tag till och återkommer med ett slutgiltigt omdöme och en recension om några dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar