Magnus - nu ger jag upp

Nej, nu går det inte längre. På sidan 250 ger jag upp Spådom av Magnus Dahlström. Sida upp och sida ner beskrivs och berättas med kylig objektivitet detaljerade beskrivningar av namnlösa miljöer och människor utan namn. Människor i görande som likt robotar utför sina sysslor med professionellt engagemang utan känslor.
Det här är ingen bok för mig. Jag får inga nyanserade bilder i huvudet när jag läser Spådom av Magnus Dahlström. Det är sterila, karga miljöer och människor med stenansikten som jag ser framför mig.
Boken är indelad i tre delar. Tre fristående delar men som ändå hör i hop i handlingen.
I den första delen får vi möta läkaren på fjällvandring i sitt försök att rädda en pojke som blivit skadad. Vi följer läkaren i hans arbete. Det märks att Magnus Dahlström är ordentligt påläst. Han levererar  beskrivningar på medicinsk behandling och instrument. I samma avsnitt föder även hans fru deras barn. Så även läkarens privatliv tar vi del av, med samma kyliga beskrivningar.
I det andra kapitlet är det polisens tur att framträda och i det tredje (som jag inte läste) är det socialarbetares liv vi får se.
För mig att detta en dyster bok, alldeles för dyster med opersonlig detaljbeskrivning ur dessa yrkesgruppers vardag, karga atmosfärer och personer utan karaktärer.
Jag kan inte låta bli att fundera över Magnus Dahlströms syfte och budskap med boken. För mig blev den första 250 sidor en uttröttande och märklig läsupplevelse.