söndag 31 oktober 2010

Min vandring dag för dag

Så länge jag varit skrivkunnig har jag skrivit dagbok.  Jag minns mina första dagböcker sådana där med lås och nyckel som jag fick i julklapp i lågstadiet. Det var väl då dagbokskrivandet började. Innehållet i dessa låsförsedda dagböcker handlade väl mest om intriger i tjejgruppen i klassen och någon idol som jag tyckte om. Kanske vad hästen hette som jag speciellt tyckte om i stallet där jag red. Innehållet i mina dagböcker har både skiftat i innehåll och fördjupats under åren. Från att i tonåren handla konkret om vad man har gjort och med vem till att nu mest handla om sina egna djupaste tankar om livet som är runtomkring.
Jag har också försökt att skriva en mer detaljerad dagbok när jag varit ute på långresa där jag velat behålla intrycket och upplevelsen av resan genom att återge synintryck. Med åren har det blivit en hel del dagböcker.


Dagböcker är ju speciella dokument på så sätt att de skrivs utan mottagare och varför skriver man då dagbok. För mig har det blivit som ett behov. Dagboken är med mig jämt.Jag tror att i mitt fall har det varit ett sätt att organisera tankar och på sätt komma ihåg upplevelser, människor och tankar.  Det är ett nöje att bläddra och läsa i gamla dagböcker. Det är mycket som man glömmer faktiskt och att skriva är  ett sätt att påminnas sig om händelser som har inträffat men fallit i glömska.
Anledningen till att jag skriver detta inlägg är att jag hittade i min bokhylla, gömd och glömd Min vandring dag för dag, Kvinnors dagböcker från 1700-talet av Christina Sjöblad. Christina Sjöblad har forskat i dagbokskrivandets historia på 1700-talet. Hon tar upp 4 dagboksskrivande kvinnor och analyserar deras dagböcker. I dessa dokument kommer kvinnornas egna röster fram och tankar kring livet och deras livsberättelser kring familjen och barnen. Intressant.

Jag har också alltid tyckt om att läsa andras dagböcker. Dagböcker som blivit litterära verk. Det är ju en läsning där man kommer skribenten väldigt nära, under huden där de skrivet oförljuget och ärligt om sitt liv.
Anais Nin som nog är min litterära dagboksfavorit  och som också hade kurser i dagbokskrivande  säger:

"Vi har skrivit dagbok för att med öppna ögon gå in i våra erfarenheter och fördjupa vår förståelse för medmänniskan och nalkas hennes innersta, för att finna näring för vår inre människa och för att länka samman drömmen och vakenlivet så att de kan samverka harmoniskt". Ja det är kanske därför man skriver dagbok.
Några litterära dagböcker som jag har läst:
Anais Nin, Viginia Wolf , Ögonflick av frihet, Anne Frank, Martina Lowden,  WitoldGombrowicz

lördag 30 oktober 2010

Lördagmorgon med läshög

Den här veckan har jag varit inne i två boklådor och bara titta och känt och vänt på böcker och läst baksidetexter och lyckats gå ut ur bokhandeln utan att köpa en enda bok.Jag har gjort en önskelista över böcker jag vill läsa. Men inte köpt någon, inte ens en liten pocket även om jag var väldigt nära. Jag vill inte påstå att jag har köpstopp, de låter så definitivt och tråkigt att inte få köpa om ett tillfälle uppstår. Nej nu höll jag på att glömma jag köpte ju Delphine de Vigans senaste bok när hon besökte Internationella författarscenen i torsdag. Ja, en bok blev det den här veckan. Men från om med nu ska jag inte köpa någon bok förrän bokhögen på nattygsbordet är nådd till botten.

Men jag har varit på biblioteket och lämnat tillbaka ett par böcker och gick förbi hyllan för snabblån och kunde inte låta bli att ta med Maria Svelands Att springa. Trots att jag insåg att jag just nu har alldeles för mycket som måste läsas ut inom en viss tid, både till min bokcirkel och biblioteksböcker. Dan efter gick jag tillbaka till biblioteket med Sveland och sneglade lite på snabblåns hyllan. Desto bättra fanns inget som jag var intresserad av. På mitt nattygsbord finns nu en hög med böcker som ska vara lästa till jul det blir 1-2 böcker i veckan. Det kan jag nog klara av och det blir inget annat än dessa.
Vad finns det för knep att hålla sig ifrån att köpa böcker? Har någon något tips? Hur många böcker läser ni i veckan?

fredag 29 oktober 2010

Delphine de Vigan - Internationell författarscen

Igår kväll besökte Delphine de Vigan Internationell författarscen i Stockholm till en näst intill fullsatt hörsal.
Anledningen till hennes besök i Stockholm var att presentera hennes nya bok Underjordiska timmar utgiven på SEKWA och  kom ut i torsdags. Lite sent tycker med tanke på hennes besök i Sverige. Författare som är inbjudna till Författarscenen burkar vara här för att det precis har givit ut en bok och jag tycker att det är både spännande och intressant att ha hunnit läst boken före besöket och lyssna på författarens presentation och tankar kring boken och dess uppkomst.
Jag är sådan att jag helst vill veta så lite som möjlig om en boks handling innan jag börjar läsa, att det är rätt genre för mig och baksidetexten räcker. Jag vill alltid ha en egen uppfattning om en boks innehåll och sedan höra diskussionen kring boken. Igår blev det inte så utan jag lyssnade på bokens handling och analys och blev väldigt sugen på att börja läsa den. Jag åkte hem med hennes nya bok i väskan, och signerad. På engelska! Thanks for coming!
Den nya boken verkar lovande. Boken handlar om att blir subtilt trakasserad på arbetet. Titeln,  Underjordiska timmar, syftar till tunnelbaneresor till och från jobbet och tankar som uppstår under dessa timmar.
Delphines de Vigans första bok på svenska No och jag läste jag precis när den kom ut 2008 och tyckte väldigt mycket om den. Den utspelas också i  Paris. Lou, 12 år, som är en överintelligent flicka hoppar över två klasser och studerar med 17 åringar får i uppdrag i skolan att hålla ett föredrag som hon avskyr. Hon väljer att berätta om hemlösa och träffar på gatan No som hon blir vän med. Deras vänskap fördjupas och läsaren lär känna No och Lou och deras liv.
No och jag är en fantastisk bok om vänskap, utanförskap och att hemlöshet inte bara betyder att vara utan bostad utan även utan identitet och ensamhet.
Delphine de Vigans böcker handlar mycket om  det moderna urbana samhället och om den ensamhet som uppstår där och hon berättade utan att ge sig ut för att vara sociolog  att hennes samhällsengagemang står i fokus för hennes skrivande.
No och jag har precis kommit ut som film i Frankrike och den boken hon nu håller på att skriva är en självbiografisk. Jag ser fram emot båda.

onsdag 27 oktober 2010

Kärlekens geografi - Nina Bouraoui

De böcker som tidigare kommit ut av Nina Bouraoui, Pojkflickan, Mina onda tankar, Innan männen påminner mycket om varandra till formen, strukturen och tonen. När jag tänker på dessa böcker som jag har läst har jag svårt att skilja på i vilken bok hände vad  och vad var dilemmat i just den boken då alla böcker är skrivna som en inre monolog, inga styckeindelningar eller kapitel utan texten är en enda lång text på ca 100 sidor. Jag läser hennes böcker som i ett enda andetag. Det är intensiva beskrivningar av huvudpersonens egna känslor i relation till en eller några människor i sin närhet. Hon kryper under huden på huvudpersonen och vänder ut och in på känslor för att beskriva ett tillstånd. Så är det även i Kärlekens geografi



 Handlingen i Kärlekens geografi är att huvudpersonen som är författare träffar vid en boksignering en 16 år yngre man (23 år) som är konstnär och har använt hennes dagbok som inspiration till en utställning. Författaren går in på den yngre mannens, P som han kallas, hemsida och blir besatt av hans utseende.De inleder en mailkontakt. Boken fortsätter i en beskrivning av deras imaginära möten som sedan övergår till att bli verkliga. och en besatthet av honom. Hon bor i Paris och P i Lausanne
Jag är lite delad i min uppfattning om Nina Bouraoui. Man dras in i hennes intensiva språk och skickliga förmåga att analysera detaljer och blotta varje känsla och situation i en relation till en annan människa. Jag kan också utmattas av att inget egentligen händer ur huvudpersonens fördjupade besatthet av sin kärlek.  100 sidor är vad man mäktar med. Det är något ångestframkallande i hennes vridande och vändande på deras förhållande.
Nina Bouraoui är en fransk författare född 1967 men en fransk mor och algerisk far.

lördag 23 oktober 2010

Bokbloggarnas litteraturpris 2010

Breakfast bookclub har utlyst ett bokbloggarnas litteraturpris 2010 och  så klart man villa vara med och rösta fram en vinnare. Det har inte varit så lätt att välja ut de fem böcker som jag anser vara de mest läsvärda i år, men efter noga övervägande och tänkande fram och tillbaka och lagt till till min lista och tagit bort och ändrat ordningen har jag nu kommit fram till att mina nominerade böcker är:

1. Utrensning, Sofi Oksanen
2. Spill, Sigrid Combuchen
3. Easter Parade, Richard Yates
4. Främlingen i huset, Sarah Waters
5. Bumerang, Tatiana de Rosnay

torsdag 21 oktober 2010

Det broderade hjärtat - Carole Martinez

Jag har presenterat den här boken i ett tidigare inlägg, men nu är den utläst.
I en prolog berättar Soledad, bokens berättare, att hon öppnar ett skrivhäfte för att berätta sitt liv för att bli från det vidunder som hemsöker henne. Nu låter det här som det skulle vara en skräckroman eller liknande men nej absolut inte lång därifrån. Det är en släkthistoria i tre generationer. När berättelsen börjar är Soledad inte född. Hon födds efter flera hundra sidor. Huvudpersonen är Frasquita Casco Soledads mamma som har förmågor  utöver de vanliga  bland annat att hantera en synål som ingen annan. Redan som liten hon smyger in i kyrkan för att brodera ett hjärta och sätta på Jungfru Maria som hon upptäcker inget har. Frasquita gifter sig med José som är en galen stidstuppsfäktare, som i sin frustration över att Frasquita bara föder döttrar bosätter sig i hönsgården och tar till sig beteenden från dess fjäderfän. När Frasquita blir såld i en tuppfäktning och förr att slippa betala tillbaka skulden, ger hon sig av. Hon,  klädd i sin brudklänning, sätter  sina fem barn på en kärra och beger sig ut på en irrfärd i Södra Spanien och som slutar i Nordafrika. De genomlider  hunger och våld. När de hamnar mitt i en revolution får hon tillfälle att visa  vad hon kan göra med en synål. När Anarkisten skadas till oigenkännlighet syr Frasquita ihop hans ansikte i ursprungligt skick.
När Frasquita dör öppnar barnen en kista med brudklänningar som Frasquita har sytt till var och en av döttrarna, personligt sydd med detaljer och mått som passar flickorna.
 En härlig bok av en debutant som serverar en fantastisk berättarglädje. När jag läser Det broderade hjärtat går mina tankar till Isabel Allendes roman Andarnas hus med magiskt realistiska inslag och ett fabulerande av Garcia Marques karaktär i Hundra år av ensamhet.
Inspirationen till boken lär Carole Martinez ha fått av sin spanska farmor som själv  inte kunde skriva men gärna berättade historier om sin släkts histori
Det är en bok om kvinnor och kvinnans styrka och förmåga att överleva och inte inrätta sig i patriarkatet. "Alltsedan den första kvällen och den första morgonen, alltsedan Gud skapade världen och böckernas begynnelse, har männen rått över Historien. Men det finns andra berättelser . Underjordiska berättelser som förts vidare i kvinnornas fördolda värld, berättelser som gömts i döttrarnas öra, sugits in med modersmjölken, ord som insupits från mödrarnas läppar".(sid 353)
Det är en stark, underhållande och stundtals humoristiska roman av en debutant man hoppas inte läst för sista gången.

tisdag 19 oktober 2010

Hämtat från biblioteket idag

På väg hem från jobbet hämtade jag mina beställda biblioteksböcker; Kärlekens geografi av Nina  Bouraoui, Schackspelaren av Bertina Henrichs Sargassohavet av Jean Rhys.

Sargassohavet läste jag om i ochsolenharsingang och fick ett plötsligt  ett akut läsbegär av  denna bok. Jag hade aldrig hört talas om Jean Rhys innan jag läste Solens har sin gångs bokblogg. Jag sökte och sökte både i bokhandeln och Adlibris och på antikvariat men utan att få något napp, men biblioteket blev min räddning. Där fanns den.
Både Kärlekens geografi och Schackspelaren är utgivna på Grates förlag. Grates förlag ger ju ut precis som Sekwa fransk lite smal litteratur, där de flesta av böckerna från dessa förlag bidrar till en litterär upplevelse och en ny kunskap och kännedom om fransk litteratur. Nu ska jag kurera min förkylning i sällskap med dess tre böcker.

söndag 17 oktober 2010

Tre starka kvinnor - Marie Ndiaye

Tre kvinnor, tre berättelser  är ramen på Marie Ndiaye roman som belönades med franska Concourtpriset 2009. Boken är en stark skildring av när kvinnan gör uppror mot ett mansdominerat patriarkat och sätter ner foten och protesterar och vågar konfrontera den förljugenhet  hon är uppvuxen i. I första berättelsen möter vi Nora som åker tillbaka till Senegal för att möta och konfrontera sin tyranniske far och möter där en familj i förfall. I den andra berättelsen möter vi Fanta som är gift med den possessiva, destruktiva Rudy som bära på en historia med sin far som har mördat. Fanta, hans hustru, håller på att dra sig ur äktenskapet och visar kyla och ointresse för Rudys kärleksfullhet och självbekräftelsebehov. Fanta anklagar Rudy för sin känsla av att leva i instängdhet. För att återfå kontrollen över hustrun används barnet  som vapen i striden mellan man och hustru.
I den tredje berättelsen möter vi Khady som valt en man i sin omgivning för att han är snäll när det sedan visar sig att hon inte blir med barn och mannen dör blir hon utslängd från sina svärföräldrars hem för att hon kostar mer i mat än hon kan ge. Vi får följa hennes väg genom öken och förödmjukelser mot ett Europa som hon aldrig kommer till, men också mot ett uppvaknande. Hon är sig själv och har sig själv. 
Tre starka berättelser som berör och som handlar om hur medvetna val  påverkar och avgör det liv man får och vill ha. Vi rör oss i något slags gränsland mellan Europa och  Afrika och  om de problem som uppstår i blandäktenskap. Rudy är" för vit" för att få jobb i Afrika. Fanta får svårt att få jobb i Frankrike för hennes utbildning är inte gångbar där. De hamnar i en zon där båda får svårt att trivas.

Boken är en stark skildring  kvinnans uppvaknanade och ifrågasättande av patriakatet och mannens nedärvda makt att styra kvinnan och använda barnen som vapen.

.

lördag 16 oktober 2010

Biblioteket Plattan

 
Biblioteket på Plattan i Kulturhuset i Stockholm har flyttar ner till gatuplanet. Jag hade vägarna förbi och gick in och tittade på de nya biblioteket som funnits där sedan augusti i år. Böcker och bibliotek är som magneter på mig. Jag bara måste in och andas atmosfären. Till min förvåning hade de ett annorlunda sorteringssystem än det man är van vid med Hc för skönlitteratur osv. Istället har man delat in böckerna i genrer; fantasy, skräck, stadsliv, livsöden, deckare, debutanter, om böcker, dramatik m fl. med en egen hylla för varje genre. Det var lite svårare att hitta än man är van vid eftersom man först måste tänka vilken genre tillhör den boken jag söker. Jag menar om det inte är en tydlig skräck, deckare, lyrik bok man söker kan det kanske vara lite mer besvärligt att hitta. Jag frågade bibliotekarien om saken. Hon sa att det fanns några hyllor där böcker med mer svår bestämdbara genrer var placerade. Men annars hade det inte vållat någon större förvirring bland kunderna. Biblioteket och avdelningen är inbjudande med sina låga hyllor som delar av miljön och bryter mot den traditionella biblioteksatmosfären med bokhyllor från golv till tak, vägg efter vägg. Roliga hängfåtöljer att sitta och läsa i fanns också.
Jag tycker om Kulturhuset. Hit kan man komma för att se utställningar,  ta en paus i något av caféerna, lyssnar på någon föreläsning eller besöka internationella författarscenen . Mitt i allt detta är Stadsteatern som ett pulserade hjärta med folk som strömmar till och från föreställningarna. Att inte glömma schackhörnan där män från hela världen i tysthet gör sina drag.
Det är en puls av folk i alla åldrar och från olika länder som bidrar till ett levande Stockholm.

torsdag 14 oktober 2010

Petina Gappah på Intenationell författarscen

Jag läste Petina Gappahs novellsamling Sorgesång för Easterly för några veckor sedan och blev väldigt förtjust. Igår hade jag möjlighet att se henne på Internationell författarscen intervjuad av Sydsvenska Dagbladets Andreas Ekström. I samband med bokmässan läste jag några intervjuer med henne där hon berättade att hon under 2011 skulle komma ut med en roman. Eftersom jag inte tycker om noveller men tyckte väldigt mycket om Petina Gappahs sätt att skriva började jag genast att längta att få  läsa  hennes roman trots att den inte ens är utgiven ännu. Intervjun igår inleddes sorgligt nog med att hon meddelade att hon har berättat för sin förläggare att hon inte kommer att ge ut sin roman. Den var helt enkelt inte tillräckligt bra tyckte hon. Hon berättade att framgången med Sorgesång för Easterly har två sidor; lyckan över att bli framgångsrik författare och rädslan att inte leva upp till läsarnas förväntningar.
När Andreas Ekström presenterade henne gjorde han det på svenska och sa att hon är både oblyg och pratsam och det stämde verkligen någon mer avslappnad  och spontan intervju med en författare på författarscenen har jag aldrig sett. Hon är  intensiv och charmig och spännande på samma gång.
Efter att ha jobbat som advokat i Genève några år är hon nu tillbaka i Harare där hon arbetar som författare men upplever det svårare att arbeta på heltid med sitt skrivande än när hon arbetade som advokat och gick upp 4.30 på morgonen för att skriva. Hon har också planer på att skapa en fond som förser människor i Zimbabwe med böcker. Det finns ett stort behov av litteratur och alla vi ha böcker från folk som reser utomlands. Just nu skriver hon på en musikal. Jag undrar hur man ska få möjlighet att lyssna på den. För Petina Gappah är en författare man vill se, höra och läsa mer av.

måndag 11 oktober 2010

Måndagsmys

Helgen blev inte läsmässigt vad jag hade planerat. Alldeles för mycket oplanerat hände som att min tonåring  plötsligt behövde hjälp med att bli förhörd inför ett prov. Middagen som vi var bjudna på i lördags blev väldigt sen och ledde till en väldigt trött och seg söndag. Oväntat besök på söndageftermiddag. När väl kvällen kom fanns liksom inte så mycket ork kvar, men lite tid till Det broderade hjärtat hade jag. Jag har kanske bara ännu läst 100 sidor men ännu lovar den gott. En bok att längta till och sjunka in i.
På väg hem från jobbet idag kunde jag inte låta blir att slinka in i bokhandeln. Jag som har lovat mig själv att inte köpa någon ny bok förrän jag läst de 4 som ligger överst i min bokhög. Men ibland när man går in i en bokhandel är det som en bok ropar till en. Man liksom bara drivs till ett omslag, en titel. Den behöver inte precis ligga på någon frontdisk utan kan ligga väl gömd i en hylla ändå dras man bara dit. Har någon varit med om det?
I dag drogs jag till Flickan som dök ner till jordens mitt av Sabina Berman, en mexikansk författare, och detta är hennes debutroman. Baksiden texten säger att författaren är djupt engagerad i natur och djur och boken handlar om en språklös flicka som är vanvårdad och det handlar om att hennes rötter förs samman med huvudpersonen som har som uppgift att få flickan att tala. Tja! Kanske! Men det är spanskspråkig litteratur och det är ALLTID av intresse. Nu är det måndag och första dagen på veckan är avklarad. Inga plikter eller annat ska störa, utan lästime...
Hur har er läshelg varit??

lördag 9 oktober 2010

Tyvärr Karin Alvtegen

Deckare är inte min grej. Jag läser inte deckare vanligtvis, men några har jag läst. Jag tycker ofta att spänningsromanen får ett lätt stereotypt berättargrepp som tenderar att likna varandra i de flesta böcker. Men av någon anledningar har jag läst någon av Karin Arvtegens spänningsböcker på S, Skam, Synd.... jag vet inte vilken, men den lämnade mig ganska oberörd.
Nu har jag i alla fall läst Karin Alvetengens senaste bok som inte är en deckare En sannolik historia.Handlingen är att Helena köper tillsammans med sin man Martin en gammal gård i Norrland där Helena vistades som sommarbarn. De rustar upp gården och driver en hotellverksamhet där. Äktenskapet börjar gunga och konflikt uppstår och Martin känner en längtan tillbaka till Stockholm. De skiljer sig och tonårsdottern Emelie stannar hos Helena. Parallellt med denna historia har vi Anders som har råkat ur för en olycka och hamnat på sjukhus. På väg hem mot Stockholm tar han in på Helenas hotell över natten för att vila upp sig inför morgondagens långa bilresa till Stockholm.  När Helena går runt på sitt hotell, ledsen över sin skilsmässa och dottern som håller på att blir vuxen och klagar över att hon inte hinner eller har råd att renovera färdigt hotellet, fattas de bara att den perfekta kandidaten dyker som kan ställa upp med att hjälpa till med snickeriarbetet infinner sig. Ljuv musik uppstår men innan full lycka infinner sig blir boken likt en Disneyfilm där  det onda strids mot det goda in i det sista innan allt faller på plats.
Jag tycker att Karin Alvtegen har behållit lite av spänningslitteraturens berättargrepp där personer bakgrund beskrivs och presenteras för att hålla spänningen tillbaka till sista sidan när allt i själva verket är helt förutsägbart. Klicheeartad dialog och stereotypa människoporträtt. Mer berättande än gestaltande. 
Detta var min veckas tunnelbanelitteratur men den var inget för mig. Tyvärr Karin!!

fredag 8 oktober 2010

Mario Vargas Llosa

Jag läste precis i Svensk bokhandel att 50 000 ex av Tant Julia och författaren ska tyckas i storpocket och ytterligare 4 titlar  beräknas finns i bokhandeln inom några veckor.

torsdag 7 oktober 2010

Mario Vargas Llosa - nobelpris i litteratur 2010


Jag hade faktiskt önskat Maria Vargas Llosa som årets nobelprisvinnare i litteratur. Jag tippade honom inte utan bara önskade n(se mitt inlägg om nobelpriset). Jättekul tycker jag att han fick det!
När jag på 80-talet läste spanska på universitetet blev jag bekant med Vargas Llosas författarskap. Jag läste några böcker av eget intresse och några ingick som kurslitteratur.

Bland de böcker som jag har tyckt mest om är Tant Julia och författaren, och Kriget vid världens ände. Jag köpte En stygg flickas rackartyg för några år sedan, på spanska, men den ligger fortfarande kvar i högen av olästa böcker. Men nu har jag andledning att plocka fram den och lägga den överst i högen av böcker som ska läsas

onsdag 6 oktober 2010

Det broderade hjärtat - Carole Martinez

För någon vecka sedan läste jag en recension om en lovande fransk debutant Carole Martinez. Recensenten skrev: "Bokens särpräglade berättarintensitet och dess stilistiska  träffsäkerhet kan få den att framstå som ett mindre litterärt mirakel". Denna mening räckte för mig för att bli akut intresserad av boken efterom  jag både tycker om franska författare och debutanter. Vid närmare efterforskningar visade det sig att författaren fått inte mindre än nio pris för romanen. Carole Martinez är fransyska men hennes farmor som var spanjorska har med hennes berättelser och livshistoria inspirerat henne till romanen.
Jag har precis fått boken i min hand och bara längtar till att sätta mig i min älsklingsfåtölj i fred och bortom störande ljud med en kopp rykande earl grey te och inte bli störd de närmaste timmarna för att dyka in i denna lovande roman med följande inledning:
"Mitt namn är Soledad. I det här landet där kroppar försmäktar föddes jag med kraftlösa armar, oförmögen att omfamna och med stora händer som inte duger något till. Innan min mor hann finna en mur att föda bakom, hade hon svalt så mycket sand att det rann över i mitt blod. Under min hud döljer sig ett högt timglas som aldrig sinar. Stod jag naken i solen skulle man nog kunna se sanden rinna rakt igenom mig. VANDRINGEN". 
Magisk realism och hyllning till skönheten utlovas också. Jag återkommer med en utförligare recension i hopp om att boken håller vad lovar och att jag inte blir besviken.

måndag 4 oktober 2010

Pettina Gappah - Sorgesång för Easterly

Pettina Gappah fick The Guardians debutantbokpris 2009 för Sorgesång för Easterly, som består av 13 noveller.
Egentligen tycker jag inte om att läsa novellsamlingar för det blir ofta lösryckta personer och händelser där karaktärer inte fördjupas eller utvecklas och jag brukar blanda ihop novellerna i en samling. Dessutom behöver jag en "startsträcka" på ett antal sidor för att komma in i en bok för att sedan i bästa fall njuta och försjunka i en handling och personer. Men jag lockades att läsa Pettina Gappahs novellsamling för att novellerna  utspelas  i Zimbabwe och jag hade inte  läst något av en författare från Zimbabwe tidigare. Då räknar jag inte Doris Lessing som skrev i Zimbabwe då Zimbabwe var Rhodesia.
I de 13 noveller som boken innehåller får vi träffa skilda karaktärer  från Roberts Mugawes Zimbabwe ur olika samhällspositioner; överklassfrun som sörjer att hon inte kan hitta exklusiva italienska skor, inflationen som skenar iväg och stiger till astronomiska siffror på några dagar, hur man blandar ut bensinen för att få den att räcka, svek och otrohet och om den hemska sjukdomen som skördar människor men som aldrig nämns vid namn, aids, död, längtan bort någon annanstans.
Hon beskriver dessa människor som har en otrolig uppfinningsrikedom för att överleva med att byta varor för att få mat för dagen på ett osentimentalt sätt och med glädje och humor.
I samband med Pettinas Gappahs besök på Bokmässan för en vecka sedan läste jag att hon hade, när hon skrev novellerna en regelbunden kontakt med vänner och släkt i Zimbabwe för att förhöra sig om förhållandena i landet för att göra innehållet i novellerna så trovärdiga som möjligt.
Pettina Gappah håller nu på att skriva en roman som beräknas utkomma 2011. Med tanke på hur bra och välskrivna novellerna är ser jag mycket fram emot hennes roman. Pettina Gappah är verksam som advokat i Geneve.

lördag 2 oktober 2010

Nobelpriset i litteratur 2010

På torsdag meddelar Peter Englund vem som tilldelats Nobelpriset i litteratur 2010. En av årets stora nyheter för en litteraturfantast. Dagarna innan spekuletas det i media, på jobbet, bland vänner vem som kan tänkas få priset i år.
Man har ju alltid sina favoriter som man önskar ska få detta ärofyllda pris. Jag har haft Mario Vargas Llosa som etta på min önskelista i flera år. Det var några år sedan en latinamerikan fick priset. Så kanske det är hans tur i år. Adonis är den som det ständigt spekuleras kring. Jag har aldrig läst något av honom och känner inte till honom speciellt väl. Är det någon som har gjort det? Joyce Carol Oates är en annan som det spekuleras kring. Jag har läst mycket av Oates men tycker att hon på senaste tiden är väldigt ojämn i sin kvalitée. Dessutom är hon väldigt produktiv. En poet kanske, det var ju några år sedan sist. Jag tillhör inte dem som läser poesi. Men skulle vilja, och det blir aldrig av. Jag försöker läsa någon bok av varje nobelpristagare. Jag läste nyligen någonstans att de flesta läser något av en nobelpristagare precis när de fått priset och sedan blir de glömda. Några blir klassiker t ex Steinbeck eller Hemingway, Camus andra glöms bort.
Har ni några önskemål eller favoriter som ni vill ska få årets Nobelpris?

Samtal med djävulen - Inger Edelfeldt

Den här veckan har jag haft Inger Edelfeldts senaste roman Samtal med djävulen som tunnelbanelitteratur. En tunn bok, 140 sidor men oj så mycket av existentiella tankar om vad som formar en människa och etiska och moraliska värden. En bok som berör. Jag till och med önskade att jag hade haft några fler tunnelbanestationer att resa till jobbet än de 8 minuter som det tar bbara för att få vara kvar i boken en stund till.
Paul och Asger möts av en slump på ett tåg. De är kusiner och har inte sett på 50 år. Av samtalet att döma är det inte glada att återses efter så många år utan i dialogen göms förträngda upplevelser från en frireligiös miljö som inte var helt problemfri. Efter tågresan inleder de en brevväxling som utmynnar i att Paul åker och hälsar på Asger på en släktgård i Halland. I det instängda mötet mellan Paul och Asger sker en avklädning av deras masker som avslöjar deras sanna jag. Paul är hård och dogmatisk och  blivit kvar i det frireligiösa medan Asger bryter med det frreligiösa och lever ett vidlyftigt liv med sex och alkohol men lever nu som nykter alkoholist och diakon i svenska kyrkan. Paul är labil och lynning medan Asger visar mer ett balanserat sätt och verkar ha kommit tillrätta med sig själv.
Bilden av Paul fördjupas under romanen då det avslöjas att han bär på en tung börda.
Inger Edelfelt har en skarp förmåga att tränga sig in i människans innersta och med träffsäker dialog avslöjas deras tankar.
Man kan inte lämnas oberörd av denna bok även om slutet kanske var förutsägbart  är det som kvarstår hos mig som läsare vad formar en människa och vem blir god och vem blir ond.