onsdag 26 januari 2011

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - Jonas Jonassson

Jag köpte hundraåringen någon gång i höstas för att alla sa den var så rolig.  Nu är jag inte den största anhängare av roliga böcker heller och boken blev liggande. Jag tyckte inte heller att titeln var speciellt lockande. När jag dessutom innan jul såg att på Pocketshop hade de anställda skrivit små lappar om böcker de förslår som julklappsböcker. På hundraåringen hade de skrivit: Bästa julklappsboken till morfar och farfar. Eftersom jag varken är man eller har barnbarn kände jag ännu mindre för denna bok.
När min man för några veckor sedan besökte min hög över olästa böcker och snodde åt sig hundraåringen såg jag att han de närmaste dagarna när han läste boken små skrattade förtjust och under läsandets gång hade han mungiporna i en vinkel uppåt som i ett leende. Då bestämde jag mig för att även jag måste läsa denna bok.
Allan Karlsson bestämmer sig för att rymma från sitt servicehus den dag han skulle fylla 100 år och fly från all uppvaktning, syster Alice och någon från kommunen skulle också komma. Men Allan vill inte fira sin födelsedag i det sällskapet utan beger sig iväg fönstervägen till ortens centrum iförd sina tofflor för att ta bussen någonstans. Av misstag eller omtanke kanske får han med sig en resväska ovetande vad den innehåller. Innehållet visar sig vara intressant så intressant att han hamnar i ett äventyr som får honom att hamna både bland kriminella och hos polisen.
Parallellt med rymningen från servicehuset presenteras Allans tidigare liv. Han är ju dock hundra år och har varit med om mycket. Vi får följa hans liv från hans uppväxt och hur han hamnar i Spanien på 30-talet och sedan tar slumpen honom till Trumans USA, för att sedan träffa på Stalin och via Kina och Himalaya hamna i Europa igen, men äventyret är inte slut. Han finns alltid med av märkliga skäl i olika länder under politiskt viktiga och avgörande moment.
Hundraåringen som är odyssé över världshistorien som Jonas Jonasson berättar med en otrolig humor och träffsäkerhet. Det var länge sedan jag skrattade åt en bok som denna. Språket är något byråkratiskt högtravande som både ger komiska och roliga effekter men efter 400 sidor kan blir lite tröttsamt. När romanen de sista 100 sidorna upprepar Allans äventyr tycker jag att det räcker. Boken hade vunnit på att kortas ner lite. En bok för alla som vill har en rolig läsupplevelse och uppdatera sig på världshistorien sedan spanska inbördeskriget till våra dagar.

5 kommentarer:

  1. Jag gillade inte den här särskilt mycket, för mycket "Åsa-Nisse" och en aning tjatig.

    SvaraRadera
  2. Marie: Jag kan hålla med till viss del. Som jag skrev den skulle kortas ner ganska mycket.

    SvaraRadera
  3. Jag läste den förra våren och småskrattade nästan hela tiden. Jag tycket att tanken med att en 100-åring kliver ut genom fönstret och ger sig iväg är upplyftande. Det känns hoppfullt. På något sätt säger det att det aldrig är för sent att göra något!
    Att det är någon slags ´"Åsa-Nisse" vill jag inte hålla med om. Däremot var den kanske lite för lång!

    SvaraRadera
  4. Monika: Det är sant att den inger hopp inför framtiden, men jag tycker också att den går igenom efterkrigstiden på ett intressant sätt och även svenskt polisväsen gör han parodi på.

    SvaraRadera
  5. min bok ligger i hyllan och väntar, jag tror jag hittade den på loppis för 10 kr..

    http://hannelesbibliotek.blogspot.com/

    SvaraRadera