Yarden läs läs läs

Redan i prologen av Yarden av Kristian Lundberg slås man av det vackra språket. Kristina Lundberg skriver korta meningar leker med ord likt poesi.
Yarden är en självbiografisk uppväxtberättelse.
                    "Allt det jag berättar om är sant.
                     Jag berättar det först för mig själv.
                     Jag prövar mitt tilltal.
                     Jag vill att ni skall se det jag känner"
Det är ingen trygg, harmoniskt och trivsam uppväxtskildring som Kristian Lundberg delger oss. Han växer upp med sin mamma som är psykiskt sjuk. Han genomlever sin barndom under hot om förföljelse, förödmjukelse, grymhet, fattigdom och ett konstant flyttande.
För att bli fri från sitt inre tryck, sin inre plåga som skaver skriver han. Varje morgon går han upp och skriver. Skriver för att berätta.
Han berättar om sin ensamhet, om droger och alkoholmissbruk om problem med ekonomi och fattigdom. Han lämnar skolan i förtid och vuxenlivet kantas av olika ströjobb. Han har jobbat med allt, tidningsbud, städare, hamnarbetare, skrotarbetare ja listan kan bli lång. Arbeten som ingen annan vill har.Han hoppar i tid från barndom med mamman som aldrig hade ekonomi att varken betala mat och förljugenheten kring det, till sitt liv som vuxen där han arbetar som timanställd i hamnen med låg lön alltid fattig.
"Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig Det finns en norm under socialbridragsnormen en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som alltid tackar ja vi kommer så fort visselpipan ljuder."
I livet som vuxen i vardagen påminns han ideligen av den grymhet och vansinne som han mor utsatte honom för.  Minsta händelse river upp obehagliga minnen  från uppväxten. Nuet är en kamp mot det förflutna, en kamp om att överleva vardagen.
I skörden av böcker över tragiska barndomar som kommit ut under de senaste år, av varierande kvalitet, måste tilläggas så är Yarden den bok som mest har berört mig. Kanske inte bara för den grymma uppväxten
utan för Kristian Lundbergs sätt att sätta ord på misär, fattigdom, ensamhet. Hans sätt att med poesi beskriva, långsamt, upprepande av ord, förstärka med synonymer, motsatsord, orden går in i en och biter sig fast. Jag läser boken långsamt och suger på orden. En läsvärd bok där tankarna fortsätter att gå även efter sista sidan.