Agnes Grey - Ann Brontë

Jag tycker så mycket om omslaget till Agnes Grey av Ann Brontë. Kvinnan som sitter och läser i eldskenet.

Som en dagbok berättar Agnes Grey om några år ur sitt liv när hon tar jobb som guvernant för att ekonomiskt hjälpa till hemma när familjens ekonomi är i gungning.
Först hamnar hon hos en familj med helt oregerliga barn, som får utbrott och plågar djur och en familj som inte alldeles behandlar henne väl.
En inneboende uppfattning som jag har som pedagog är alla barn uppförde sig bättre förr. De satt stilla, svarade artigt, gjorde sina läxor, de skrek inte och framför allt hade de inga vredes utbrott. Men den uppfattning omkullkastas vid läsningen av Agnes Grey, där barnen är rent svårhanterliga. Jag kan inte låta bli att undra om det verkligen var de odjur som Anne Brontë beskriver eller var det Agnes Greys bristande erfarenhet som pedagog som gjorde att barnen tog ut svängarna ordentligt. Det förtäljer inte historien.

Som den 1800-tals roman Agnes Grey är bjuder den inte på några berättartekniska överraskningar utan historien återges i kronologisk  följd med få utvikningar, tillbakablickar eller parallellhandligar. Jag måste tillstå att det är ibland skönt att läsa en bok där handlingen är något förutsägbar och att hjärnan inte behöver utmanas av författarens berättartekniska experimentlusta. Trots det håller Ann Brontë läsaren på spänn genom hela romanen med att servera läsaren små intriger om relationer och släkt och om vem som får vem utan att det blir tråkigt. Romanen knyts på slutet ihop när Agnes slutligen får dem man hon under en längre tid åtrått, med budskapet att lyckan sitter inte i en stor förmögenhet utan att ha någon där ömsesidig äkta kärlek finns och barn omkring sig att bry sig om.