Och allt skall vara kärlek - Kristian Lundberg

I Allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg, som är en fristående uppföljare av Yarden , är han tillbaka i sin barndomsmiljö och beskriver sin uppväxt med en psykiskt sjuk mamma och en frånvarande pappa.
Om mammans vansinne och pappans osynlighet tog utrymme i Yarden figurerar de i Allt skall vara kärlek mer som kuliss och bakgrundsförklaring till hur det blev.
Även i denna bok upprepar Kristian Lundberg som ett mantra "jag måste berätta", "jag måste förklara" för att till sig själv försöka få rätsida och sortera sina tankar i det kaosartade liv han haft. Kristian Lundberg försöker försonas med sitt förflutna och berättar hur det var när han var liten. En dag kom han  hem och säger till mamma att skolpsykologen hade sagt att han hade MBD (minor brain damage) en liten skada på hjärnan. Som ett litet jack i hjärnan. Detta jack förföljer honom. Är det det som gör att han måste döva sina smärtor med alkohol och droger?
Romanen fortsätter med hopp och tankelänkar i tiden, nu och då, den trasiga bardomen, arbetet på Yarden där ingen vekhet tillåts, då är man borta. Att vara borta betyder ingen lön, ett kretslopp som snurrar som en nedåtgående spiral.
Boken genomsyras av att han talar om kärlek. Kärlek till en gammal relation. Men föremålet för kärleken figurerar endast diffust i periferin långt borta. Jag funderar om kärleken verkligen är en person som han älskar eller om det egentligen är något ögonblick som han drömmer om. Något han önskar skulle bli verklighet, ett slags verklighetsflykt. Jag blir inte klar med vad han egentligen menar.
Jag blev så berörd av Yarden, som jag skrivit ett inlägg om tidigare.Berörd av Kristian Lundbergs förmåga att formulera sin barndom, det tragiska och i poetisk språkdräkt. När jag nu har läst Och allt skall vara kärlek blir jag lite besviken. Stundtals känns det som det är samma bok, samma sätt att berätta, samma händelser samma poetiska språk. Ingen utveckling...
Han har kanske kommit till mer insikt fått förståelse, försonats med sitt förflutna. Han har blivit äldre, mognare, lidit för konsekvenserna, rests sig upp. Han har gjort sin omvända klassresa som han upprepar och upprepar och accepterat livet och hur det blev men ärren och såren finns kvar och läks på ytan men rivs upp och infekteras. Skrivandet, det maniska skrivandet blir terapeutiskt för att hålla ordning på tankarna och sortera.