Beate Grimsrud - En dåre fri

Hon är Eli men ibland Emil, ibland Erik, ibland Espen. Ibland är hon Espen men vill vara Erik. När hon är Eli säger Erik vad hon ska göra och så fortsätter det. Sen dyker prins Eugen upp. Hon är aldrig nöjd vill vara någon annan, man eller kvinna.Hon använder droger och sprit för att döva sin smärta. Beate Grimsrud berättar personligt om sin psykiska sjukdom i En dåre fri. Hon varvar ett kapitel från sin tidiga barndom i Norge och nästa i nutid som vuxen i Sverige. Nutid när hon är hemma instängd, rädd och ensam. Psykologen Jonatan besöker henne och de kommer fram till olika beslut som ska hjälpa Eli att förnuftsmässigt må bättre och tänka på ett annat sätt. Inte låta sig styras av rösterna och försöka inordna sig i sina dagliga rutiner så som att äta, städa, handla mat och laga mat på regelbundna tider. Men det är lättare sagt än gjort. Det blir bara värre. Hon åker in och ut på behandlingshem och blir tvångsintagen vid upprepade tillfällen.
Hon kommer in på en skrivarskola och börjar skriva böcker som hon ger ut och upptäcker att det är det hon vill göra. Hon har vänner, fina vänner som ställer upp för henne som är mån om henne. Hon köper ett landställe där hon älskar att vara.Nej inget hjälper. Erik, Emil, Espen är med henne med sina röster som styr.

Det är en gripande historia om Eli som mår så fruktansvärt dåligt att hon inte kan leva ett normalt liv utan blir fast och instängd i sig själv med sina röster¨som styr och detta beskriver Beate Grimsrud väldigt bra, men det är något i hela berättelsen som inte når mig som inte får mig att känna för henne, att inte bjuda in läsaren.
Jag stör mig också på språket som i texten där hennes barndom beskrivs blir  förenklat, korthugget och lite barnsligt. Det går nog bra i en bok på kanske 100 sidor men En dåre fri är på nästan 500 sidor.
Innehållet blir ett väldigt trampande och upprepande utan att komma någonstans. Tidsperspektivet försvinner och läsaren vet inte i vilket skede i vuxenlivet allt händer. Det finns inget driv, inget hopp. Boken är väldigt lättläst i kronologisk följd med parallellhandingar men den hade kunnat förkortats ner ett par hundra sidor för informationens skull och för den litterära formens skull.