Asli Erdogan - Staden i den röda kappan

Tänk vad glad man kan bli när man hittar en författar som man direkt känner att den vill jag läsa mer av, ja allt av. Dessvärre finns det bara två böcker av Asli Erdogan översatta på svenska, Den mirakulöse mandarínen  och Staden i den röda kappan.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så besökte Asli Erdogan Internationell författarscen för ungefär en vecka sedan för att prata om sin på svenska nyutkomna bok Staden i den röda kappan.
Hennes båda böcker kom ut på turkiska redan 1992 och 1998 men först nu har de översatts till svenska
Staden i den röda kappan utspelar sig i Rio de Janeiro där Özgür åkt från Istanbul för att studera på universitetet men får inte påbörja  sina studier utan försöker försörja sig som lärare i engelska, men  konkurensen bland engelsklärare är stor och elevunderlaget är för tunt. Özgür, som betyder frihet, hankar sig fram fattig, blek, mager, ensam, olycklig och utan arbete. Men fri är hon inte utan fången i en stad och som en kringvandrande zoombie blir hon vittne till en stad som präglas av våld, drogmissbruk, död, daglig skottlossning i de fattiga kvarteren, favelas.
I en intervju har Asli Erdogan sagt:
"Alla mina litterära karaktärer är fångar i en värld som sakta förvandlas till ett fängelse. Det är ett sätt att konfronteras med sitt öde."
Det är precis det som Özgür gör men för att överleva skriver hon en bok "Staden i den röda kappan". Hon skriver för att blir färdig med staden. Hon vill inte lämna Rio förrän hon är klar med staden och för att slippa bära med sig den hela livet. Skrivandet blir en länk mellan liv och död.
Det finns paralleller med Asli Ergodans eget liv och Özgür liv i boken. Asli Erdogan åkte till Rio de Janeiro för att skriva klart till doktorsavhandling i partikelfysik och återvände till Turkiet sjuk och skrev klart boken Staden i den röda kappan 1998.
Det är en intressant bok. Man rör sig i något slags dröm-vaken tillstånd i den tropiska hettan, med samba musiken gungande takter  från  caféer och restauranger som myllrar av folk i en stad som aldrig sover. Men det jag nu efter att ha läst boken mest tänker på är det nog Rio de Janeiro inte Özgür.