torsdag 31 mars 2011

Kim Thúy - Internationell författarscen

När jag ser Kim Thúy på scenen intervjuas undrar jag om vackra människor skriver vackra böcker. Kim Thúy utstrålar energi, livsglädje, närvaro, precis som i hennes bok Ru finns en ton av hopp i en en värld som kan vara orättvis och grym. Kim Thúy sprudlar och är pratsam ibland kan det vara svårt för Sydsvenskans Rakel Chukri att få styr på intervjun men hon lyckas bra och flikar in och anknyter med personliga anekdoter ur sitt eget liv som immgrantbarn..
Kim Thúy är förvånad över mottagandet av sin bok, den har blivit kritikerrosad och är redan översatt till flera språk. Hon trodde att endast hennes familj och vänner skulle vara intresserad av att läsa den.
Boken kom till i en paus i hennes liv. Hennes man tyckte hon bytte jobb för ofta och behövde ta det lite lugnare och fundera över vad hon skulle göra. Det var då hon började skriva. Det var inte tänkt att de skulle bli en bok utan hon började att leka med ord. Hon ville höra ordens musik (så vackert!).
Hon växte själv upp med mycket böcker i ett intellektuellt hem, men familjen tvingades när de bodde i Vietnam bränna sina böcker. Allt hon berättar som kan tyckas tragisk får en humoristisk knorr när hon berättar. Hon säger och skrattar att bränna böcker är inte så lätt. De är inte så lättantändliga som man kan tro. De var tvungna att  dra i sär sida för sida och lägga i elden. När hon så småningom kom till Kanada saknade hon mängden böcker de hade omkring sig.
Hon skriver på franska som är hennes emotionella språk. Vietnamesiska är det språk hon talar med sina föräldrar, ett slags familjespråk inte ett intellektuellt språk.
Boken är inte helt självbiografisk säger hon även om det finns likheter med hennes eget liv.Boken är om alla vietnameser inte bara om henne. Den har ännu inte översatts till vietnamesiska något hon inte heller önskar. Trots att den inte handlar om något som skulle reta upp någon vill hon inte att budskapet ska missuppfattas så att hon i framtiden inte ska få visum att åka tillbaka till Vietnam.
Hon pratar mycket om identitet och om att vara flykting  och vad hon har lärt sig av det.
- Allt kan ändras och man måste vara beredd på det.

När jag gick hem i vårkvällen med min signerade bok i väskan kände jag mig uppfylld av en ny litterär bekantskap som jag hoppas få återse på något vis.





8 kommentarer:

  1. Det var en magisk kväll!

    SvaraRadera
  2. Marie:Var du också där? :)

    SvaraRadera
  3. Visst, all by myself :) (Synd att jag inte visste att du var där.)

    SvaraRadera
  4. Jag också all by myself. Vi kunde ha tagit en fika och pratat böcker :) Nästa gång kanske.

    SvaraRadera
  5. bränna böcker är sånt som är svårt att förstå, när man levt i Norden

    http://hannelesbibliotek.blogspot.com/

    SvaraRadera
  6. Jag är lite avundsjuk... Älskade boken!

    SvaraRadera
  7. Hannele: Som tur är.
    Den besatta: Ja, visst var boken fantastisk.

    SvaraRadera