Huvudpersonerna har en strävan att på något sätt få berömmelse genom musiken och i möten med andra människor händer de mest absurda saker. En person som är för ful för att få den berömmelse han önskar och hans hustru skänker honom en plastikoperation innan hon väljer att separera från honom. Efter operationen på sjukhuset med ansiktet helt i bandage möter han en kvinna i samma situation, nyopererad och ansiktet i bandage. På natten ger de sig ut med sina bandageinlindade ansikten på jakt efter en statyett ämnad för en jazzmusiker som ligger djupt i en kalkon som de gräver fram. Kvinnan i den novellen hittar vi också i en annan novell då huvudpersonen ombeds av kvinnans man att spela hennes favoritlåt eftersom de står i begrepp att skilja sig trots att de älskar varandra. Så här fortsätter berättelserna den ena surrealistiska händelsen efter den andra rullas ut.
Ishiguro är skicklig på att berätta en komisk historia och skapa stämningar. Hans språk är lågmält sprakande men sen då... historien flyger förbi och stannar inte kvar. Kanske är det för det är berättelser, jag har ju lite svårt för noveller som inte hinner landa i en förrän en ny ska läsas.
För ett antal år sedan läste jag Återstoden av dagen av Ishiguro som fick Booker priset 1989 och som också blivit film. Boken handlar om butlern Steve som inte har ett helt okomplicerat förhållande till hushållerskan i den familj som han länge har jobbat hos. En jättebra bok. Never let go kom ut 2005 och handlar om några klonade människor i någon slags SF landskap. Det boken förstod jag mig inte på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar