Takterassen på Kulturhuset i Stockhom var proppfull igår kväll av folk som kom för att lyssna på Karl-Ove Knausgård. När då denna nya gullegosse inom den litterära världen stiger upp på scenen är publiken andäktigt tyst, man riktigt känner hur alla följer honom med blicken till han han intar sin plats på scenen. Han hinner inte mer än sätta sig förrän himlen öppnar sig och det börjar regna. Men välordnat och förberett som det var kommer arrangörerna med lådor som innehåller regncapar som publiken i ett nafs drar över huvudet och Jens Liljestrand kan fortsätta sitt samtal med Knausgård.
Naturligtvis är Min kamp sviten huvudpunkten i samtalet men även Knausgårds sommarpratarprogram nämns.
Jag tycker att Jens Lijestrand leder in samtalet med en lite anklagande snudd på otrevlig ton på delar i hans böcker med en känsla av att skuldbelägga där Knausgård tvingas ställa sig till svars. Eftersom nu innehållet i hans böcker är helt självupplevda kan dessa attacker kännas något obehagliga.Men Knausgård hanterar detta mycket bra.
Efter si så där 10 cigg läser Knausgård ett stycke ur sista delen av Min kamp högt och det är som att lyssna på några stycken ur vilken av hans tidigare Min kamp som helst. Som en inre monolog sida upp och sida ner samma saker samma personer men ändå så intressant... fängslande. Magiskt att man kan bli fast i en sådan vardaglig läsning.
det vardagliga är intressant
SvaraRadera