Mitt inne i Min Kamp 2

När jag förra sommaren läste om att Karl-Ove Knutsgård till hösten skulle komma ut med del 1 av sin autofiktiva romansvit  i svensk översättning, tänkte jag att den vill jag läsa. Det hade skrivits en hel del om romanverket om hur han hängde ut vänner och familj, men framför allt var jag intresserad och nyfiken på den berättarstil och hur han litterärt skrev sin självbiografi i så många delar och är så ung.
Min kamp 1 inleds med ett långt, utdraget avsnitt, det finns inga kapitel utan allt skrivs i ett sammanhang som en enda inre monolog, om hur han i tonåren försöker smuggla ut ur föräldrahemmet några öl på en nyårsafton.In i minsta detalj beskrivet om hur han gömmer ölen i snön bla bla bla osv osv i många många sidor. Berättelser med noggrann detaljbeskrivning är inget för mig och jag tänkte att den här boken kommer jag inte igenom. Men Karl-Ove Knausgård har en förmåga att göra obemärkta övergångar i berättelsen och plötsligt kan man inte släppa boken ifrån sig. När boken var slutläst i september upplevdes det som en evighet till nästa del skulle komma ut.
Nu är del 2 här och jag är mitt i handlingen. Del 1 utspelar sig i Norge och om Knausgårds bardom, del 2 är fortsättningen i livet och Knausgård har kommit till Stockholm och träffar sin fru. Även denna del inleds med ett långt avsnitt på ett barnkalas där ett av deras tre barn är bjudna tillsammans med föräldrar och syskon. Kalaset är beskrivet i detalj om vad alla säger, gnäll på barnen, äta eller inte äta. Jag gäspar och tänker det här står jag inte ut med i 600 sidor. Men plötsligt gör Knausgård en tillbakablick till hur han kom till Stockholm och träffar sin fru och jag kan inte släppa boken.
Knausgård har en förmåga att trollbinda. Han skriver så uppriktigt och så ärligt och självutlämnande att det känns som vi befinner oss i samma rum. Den är bra.