Haruki Murakami - Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Ibland är jag ute och springer, mer regelbundet på sommarhalvåret än vinterhalvåret. Jag brukar springa på morgonen när kroppen är nyvaken och luften är klar och tankarna rena. Det är ett härligt sätt att börja dagen på. När jag läser Haruki Murakami, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning då spritter det i mina ben och jag vill ut och springa, springa med passande musik i öronen och låta tankarna flöda fritt med blicken riktad rakt fram, målmedvetet och aldrig ge upp och med jämna andetag, in, ut, in ut, springa i mål med tidtagaruret i högsta hugg. Med vid dagens joggingrunda insåg jag att jag är ingen Murakamijoggare. Jag joggar min bestämda sträcka och sedan är det klart och efteråt känner jag mig stark och främst stolt över att jag tog mig ut idag också och genomförde min runda.

Murakami berättar om hur han höll på att sluta ut sig på den Jazzklubb som han och hans fru hade på 80-talet, där han jobbade från förmiddag till sen natt varje dag. En natt när han kom hem började han så smått skriva och skrivandet resulterade i en roman som publicerades. Skrivandet gav mersmak och tillslut när baren går som bäst säljer han den för att på heltid ägna sig åt skrivande. Han jämför skrivande och joggande och menar att det är samma uthållighet som behövs. De sista 50 sidorna av boken beskriver han sitt joggande på ett mer fanatiskt vis. Han berättar ingående när han springer det klassiska loppet Athen - Maraton i Grekland en het sommardag, då  tanken och viljan som drivkraft avgör om han ska komma i måloch bestämmer att han ska uppnå sitt mål med att resonera med sin kropp att skärpa sig trots att han helst skulle vilja stanna och ta en kall öl.  Han beskriver också hur kroppen tar stryk och vissa dagar vägra lyda honom.

När jag läser om skadorna och plågan bakom joggande tappar jag lite fokus på boken och tycker mer den liknar en slags träningsdagbok där Murakami mäter sitt joggande i siffror och boken mer och mer handlar om en joggares krämpor och bekännelser än hur en författare hittar rätt livsrytm och inspiration för sitt skrivande. Själv kallar han boken en memoarbok men med allt springande och mätande av tid och sträckor och olika lopp som springs världen över känns memoarboken lite opersonlig.

Boken är tunn bara 218 sidor och som i Murakami övriga böcker håller han samma ton, lättsamt och enkelt språk.