Sfinx - Christine Falkenland

Jag blir inte riktigt klok på huvudpersonen i Sfinx - Christine Falkenlands senaste bok. Jag blir inte riktigt klok på vad det är hon egentligen är ute efter. Att boken handlar om att vara fast i något förflutet och inte komma riktigt vidare, en besatthet över en förgången känsla råder ingen tvekan.
Det här är en brevroman, men om breven egentligen sänds iväg till mottagaren är osäkert. Den namnlösa huvudpersonen skriver brev till Claire som är brevskriverskans före detta pojkväns hustru.
Boken blir mer som en inre monolog där rösten riktad mot Claire där hon rentvår sig och bekänner sin besatthet och tillkortakommanden. Hon avslöjar också en del märkliga händelser i sitt bevakande över paret.
Livet går vidare pojkvänner kommer och går men brevskriverskan kan inte släppa Felix som Claire nu är gift med. Det framkommer att Felix är en ungdomskärlek.
Jag kan inte låta bli att tänka på den franska författaren Nina Bouraoui när jag läser Sfinx som i sitt berättargrepp påminner om hennes  böcker där jag-personen ropar på hjälp som ur ett djupt avgrundshål men lyckas aldrig ta sig ur sin blockering och frustration och gå vidare.
Liksom Sfinx handlar flera av Christine Falkenlands böcker om  gränslösa tankar och tänjandet på intima tabun men hennes styrka är språket som är arkaiskt poetiskt och en njutning att läsa.