Bokbloggarnas litteraturpris 2010

Breakfast bookclub har utlyst ett bokbloggarnas litteraturpris 2010 och  så klart man villa vara med och rösta fram en vinnare. Det har inte varit så lätt att välja ut de fem böcker som jag anser vara de mest läsvärda i år, men efter noga övervägande och tänkande fram och tillbaka och lagt till till min lista och tagit bort och ändrat ordningen har jag nu kommit fram till att mina nominerade böcker är:

1. Utrensning, Sofi Oksanen

2. Spill, Sigrid Combuchen

3. Easter Parade, Richard Yates

4. Främlingen i huset, Sarah Waters

5. Bumerang, Tatiana de Rosnay

Det broderade hjärtat - Carole Martinez

Jag har presenterat den här boken i ett tidigare inlägg, men nu är den utläst.
I en prolog berättar Soledad, bokens berättare, att hon öppnar ett skrivhäfte för att berätta sitt liv för att bli från det vidunder som hemsöker henne. Nu låter det här som det skulle vara en skräckroman eller liknande men nej absolut inte lång därifrån. Det är en släkthistoria i tre generationer. När berättelsen börjar är Soledad inte född. Hon födds efter flera hundra sidor. Huvudpersonen är Frasquita Casco Soledads mamma som har förmågor  utöver de vanliga  bland annat att hantera en synål som ingen annan. Redan som liten hon smyger in i kyrkan för att brodera ett hjärta och sätta på Jungfru Maria som hon upptäcker inget har. Frasquita gifter sig med José som är en galen stidstuppsfäktare, som i sin frustration över att Frasquita bara föder döttrar bosätter sig i hönsgården och tar till sig beteenden från dess fjäderfän. När Frasquita blir såld i en tuppfäktning och förr att slippa betala tillbaka skulden, ger hon sig av. Hon,  klädd i sin brudklänning, sätter  sina fem barn på en kärra och beger sig ut på en irrfärd i Södra Spanien och som slutar i Nordafrika. De genomlider  hunger och våld. När de hamnar mitt i en revolution får hon tillfälle att visa  vad hon kan göra med en synål. När Anarkisten skadas till oigenkännlighet syr Frasquita ihop hans ansikte i ursprungligt skick.
När Frasquita dör öppnar barnen en kista med brudklänningar som Frasquita har sytt till var och en av döttrarna, personligt sydd med detaljer och mått som passar flickorna.
 En härlig bok av en debutant som serverar en fantastisk berättarglädje. När jag läser Det broderade hjärtat går mina tankar till Isabel Allendes roman Andarnas hus med magiskt realistiska inslag och ett fabulerande av Garcia Marques karaktär i Hundra år av ensamhet.
Inspirationen till boken lär Carole Martinez ha fått av sin spanska farmor som själv  inte kunde skriva men gärna berättade historier om sin släkts histori
Det är en bok om kvinnor och kvinnans styrka och förmåga att överleva och inte inrätta sig i patriarkatet. "Alltsedan den första kvällen och den första morgonen, alltsedan Gud skapade världen och böckernas begynnelse, har männen rått över Historien. Men det finns andra berättelser . Underjordiska berättelser som förts vidare i kvinnornas fördolda värld, berättelser som gömts i döttrarnas öra, sugits in med modersmjölken, ord som insupits från mödrarnas läppar".(sid 353)
Det är en stark, underhållande och stundtals humoristiska roman av en debutant man hoppas inte läst för sista gången.

Hämtat från biblioteket idag

På väg hem från jobbet hämtade jag mina beställda biblioteksböcker; Kärlekens geografi av Nina  Bouraoui, Schackspelaren av Bertina Henrichs Sargassohavet av Jean Rhys.

Sargassohavet läste jag om i ochsolenharsingang och fick ett plötsligt  ett akut läsbegär av  denna bok. Jag hade aldrig hört talas om Jean Rhys innan jag läste Solens har sin gångs bokblogg. Jag sökte och sökte både i bokhandeln och Adlibris och på antikvariat men utan att få något napp, men biblioteket blev min räddning. Där fanns den.
Både Kärlekens geografi och Schackspelaren är utgivna på Grates förlag. Grates förlag ger ju ut precis som Sekwa fransk lite smal litteratur, där de flesta av böckerna från dessa förlag bidrar till en litterär upplevelse och en ny kunskap och kännedom om fransk litteratur. Nu ska jag kurera min förkylning i sällskap med dess tre böcker.

Tre starka kvinnor - Marie Ndiaye

Tre kvinnor, tre berättelser  är ramen på Marie Ndiaye roman som belönades med franska Concourtpriset 2009. Boken är en stark skildring av när kvinnan gör uppror mot ett mansdominerat patriarkat och sätter ner foten och protesterar och vågar konfrontera den förljugenhet  hon är uppvuxen i. I första berättelsen möter vi Nora som åker tillbaka till Senegal för att möta och konfrontera sin tyranniske far och möter där en familj i förfall. I den andra berättelsen möter vi Fanta som är gift med den possessiva, destruktiva Rudy som bära på en historia med sin far som har mördat. Fanta, hans hustru, håller på att dra sig ur äktenskapet och visar kyla och ointresse för Rudys kärleksfullhet och självbekräftelsebehov. Fanta anklagar Rudy för sin känsla av att leva i instängdhet. För att återfå kontrollen över hustrun används barnet  som vapen i striden mellan man och hustru.

I den tredje berättelsen möter vi Khady som valt en man i sin omgivning för att han är snäll när det sedan visar sig att hon inte blir med barn och mannen dör blir hon utslängd från sina svärföräldrars hem för att hon kostar mer i mat än hon kan ge. Vi får följa hennes väg genom öken och förödmjukelser mot ett Europa som hon aldrig kommer till, men också mot ett uppvaknande. Hon är sig själv och har sig själv. 

Tre starka berättelser som berör och som handlar om hur medvetna val  påverkar och avgör det liv man får och vill ha. Vi rör oss i något slags gränsland mellan Europa och  Afrika och  om de problem som uppstår i blandäktenskap. Rudy är" för vit" för att få jobb i Afrika. Fanta får svårt att få jobb i Frankrike för hennes utbildning är inte gångbar där. De hamnar i en zon där båda får svårt att trivas.

Boken är en stark skildring  kvinnans uppvaknanade och ifrågasättande av patriakatet och mannens nedärvda makt att styra kvinnan och använda barnen som vapen.

.

Biblioteket Plattan

 

Biblioteket på Plattan i Kulturhuset i Stockholm har flyttar ner till gatuplanet. Jag hade vägarna förbi och gick in och tittade på de nya biblioteket som funnits där sedan augusti i år. Böcker och bibliotek är som magneter på mig. Jag bara måste in och andas atmosfären. Till min förvåning hade de ett annorlunda sorteringssystem än det man är van vid med Hc för skönlitteratur osv. Istället har man delat in böckerna i genrer; fantasy, skräck, stadsliv, livsöden, deckare, debutanter, om böcker, dramatik m fl. med en egen hylla för varje genre. Det var lite svårare att hitta än man är van vid eftersom man först måste tänka vilken genre tillhör den boken jag söker. Jag menar om det inte är en tydlig skräck, deckare, lyrik bok man söker kan det kanske vara lite mer besvärligt att hitta. Jag frågade bibliotekarien om saken. Hon sa att det fanns några hyllor där böcker med mer svår bestämdbara genrer var placerade. Men annars hade det inte vållat någon större förvirring bland kunderna. Biblioteket och avdelningen är inbjudande med sina låga hyllor som delar av miljön och bryter mot den traditionella biblioteksatmosfären med bokhyllor från golv till tak, vägg efter vägg. Roliga hängfåtöljer att sitta och läsa i fanns också.
Jag tycker om Kulturhuset. Hit kan man komma för att se utställningar,  ta en paus i något av caféerna, lyssnar på någon föreläsning eller besöka internationella författarscenen . Mitt i allt detta är Stadsteatern som ett pulserade hjärta med folk som strömmar till och från föreställningarna. Att inte glömma schackhörnan där män från hela världen i tysthet gör sina drag.
Det är en puls av folk i alla åldrar och från olika länder som bidrar till ett levande Stockholm.

Petina Gappah på Intenationell författarscen

Jag läste Petina Gappahs novellsamling Sorgesång för Easterly för några veckor sedan och blev väldigt förtjust. Igår hade jag möjlighet att se henne på Internationell författarscen intervjuad av Sydsvenska Dagbladets Andreas Ekström. I samband med bokmässan läste jag några intervjuer med henne där hon berättade att hon under 2011 skulle komma ut med en roman. Eftersom jag inte tycker om noveller men tyckte väldigt mycket om Petina Gappahs sätt att skriva började jag genast att längta att få  läsa  hennes roman trots att den inte ens är utgiven ännu. Intervjun igår inleddes sorgligt nog med att hon meddelade att hon har berättat för sin förläggare att hon inte kommer att ge ut sin roman. Den var helt enkelt inte tillräckligt bra tyckte hon. Hon berättade att framgången med Sorgesång för Easterly har två sidor; lyckan över att bli framgångsrik författare och rädslan att inte leva upp till läsarnas förväntningar.
När Andreas Ekström presenterade henne gjorde han det på svenska och sa att hon är både oblyg och pratsam och det stämde verkligen någon mer avslappnad  och spontan intervju med en författare på författarscenen har jag aldrig sett. Hon är  intensiv och charmig och spännande på samma gång.
Efter att ha jobbat som advokat i Genève några år är hon nu tillbaka i Harare där hon arbetar som författare men upplever det svårare att arbeta på heltid med sitt skrivande än när hon arbetade som advokat och gick upp 4.30 på morgonen för att skriva. Hon har också planer på att skapa en fond som förser människor i Zimbabwe med böcker. Det finns ett stort behov av litteratur och alla vi ha böcker från folk som reser utomlands. Just nu skriver hon på en musikal. Jag undrar hur man ska få möjlighet att lyssna på den. För Petina Gappah är en författare man vill se, höra och läsa mer av.

Måndagsmys

Helgen blev inte läsmässigt vad jag hade planerat. Alldeles för mycket oplanerat hände som att min tonåring  plötsligt behövde hjälp med att bli förhörd inför ett prov. Middagen som vi var bjudna på i lördags blev väldigt sen och ledde till en väldigt trött och seg söndag. Oväntat besök på söndageftermiddag. När väl kvällen kom fanns liksom inte så mycket ork kvar, men lite tid till Det broderade hjärtat hade jag. Jag har kanske bara ännu läst 100 sidor men ännu lovar den gott. En bok att längta till och sjunka in i.
På väg hem från jobbet idag kunde jag inte låta blir att slinka in i bokhandeln. Jag som har lovat mig själv att inte köpa någon ny bok förrän jag läst de 4 som ligger överst i min bokhög. Men ibland när man går in i en bokhandel är det som en bok ropar till en. Man liksom bara drivs till ett omslag, en titel. Den behöver inte precis ligga på någon frontdisk utan kan ligga väl gömd i en hylla ändå dras man bara dit. Har någon varit med om det?

I dag drogs jag till Flickan som dök ner till jordens mitt av Sabina Berman, en mexikansk författare, och detta är hennes debutroman. Baksiden texten säger att författaren är djupt engagerad i natur och djur och boken handlar om en språklös flicka som är vanvårdad och det handlar om att hennes rötter förs samman med huvudpersonen som har som uppgift att få flickan att tala. Tja! Kanske! Men det är spanskspråkig litteratur och det är ALLTID av intresse. Nu är det måndag och första dagen på veckan är avklarad. Inga plikter eller annat ska störa, utan lästime...
Hur har er läshelg varit??