Internationell författarscen lovar spännande höst

På den Internationella författarscenen i Stockholm hösten 2011 utlovas mycket intressanta författarbesök.

17/8 Beate Grimsrud
18/8 Karl Ove Knausgård
12/9 Stephane Hessel
22/9 Jonathan Franzén
27/9 Herta Müller
20/10 Maryse Conde
27/10 David Grossman
12/10 Umberto Eco
2/11 Olga Tokarczuk
10/11 Jeanne Cordelier
16/11 Mircea Cartarescu
23/11 Yiyun Li

Jag har skrivit upp i min kalender flera författare som jag vill gå och lyssna på bl a Jonathan Franzén, Karl Ove Knausgård, David Grossman men även Mircea Cartrescu, Maryse Conde och Jeane Cordelier vill jag gärna lyssna på om tid finnes.

Kim Thúy - Internationell författarscen

När jag ser Kim Thúy på scenen intervjuas undrar jag om vackra människor skriver vackra böcker. Kim Thúy utstrålar energi, livsglädje, närvaro, precis som i hennes bok Ru finns en ton av hopp i en en värld som kan vara orättvis och grym. Kim Thúy sprudlar och är pratsam ibland kan det vara svårt för Sydsvenskans Rakel Chukri att få styr på intervjun men hon lyckas bra och flikar in och anknyter med personliga anekdoter ur sitt eget liv som immgrantbarn..
Kim Thúy är förvånad över mottagandet av sin bok, den har blivit kritikerrosad och är redan översatt till flera språk. Hon trodde att endast hennes familj och vänner skulle vara intresserad av att läsa den.
Boken kom till i en paus i hennes liv. Hennes man tyckte hon bytte jobb för ofta och behövde ta det lite lugnare och fundera över vad hon skulle göra. Det var då hon började skriva. Det var inte tänkt att de skulle bli en bok utan hon började att leka med ord. Hon ville höra ordens musik (så vackert!).
Hon växte själv upp med mycket böcker i ett intellektuellt hem, men familjen tvingades när de bodde i Vietnam bränna sina böcker. Allt hon berättar som kan tyckas tragisk får en humoristisk knorr när hon berättar. Hon säger och skrattar att bränna böcker är inte så lätt. De är inte så lättantändliga som man kan tro. De var tvungna att  dra i sär sida för sida och lägga i elden. När hon så småningom kom till Kanada saknade hon mängden böcker de hade omkring sig.
Hon skriver på franska som är hennes emotionella språk. Vietnamesiska är det språk hon talar med sina föräldrar, ett slags familjespråk inte ett intellektuellt språk.
Boken är inte helt självbiografisk säger hon även om det finns likheter med hennes eget liv.Boken är om alla vietnameser inte bara om henne. Den har ännu inte översatts till vietnamesiska något hon inte heller önskar. Trots att den inte handlar om något som skulle reta upp någon vill hon inte att budskapet ska missuppfattas så att hon i framtiden inte ska få visum att åka tillbaka till Vietnam.
Hon pratar mycket om identitet och om att vara flykting  och vad hon har lärt sig av det.
- Allt kan ändras och man måste vara beredd på det.

När jag gick hem i vårkvällen med min signerade bok i väskan kände jag mig uppfylld av en ny litterär bekantskap som jag hoppas få återse på något vis.

Juli Zeh på internationell författarscen

Imorgon besöker Juli Zeh internationell författarscen i Stockholm. Tyvär har jag ingen möjlighet att närvara. Men förhoppningsvis är någon bloggare där och skriver ett inlägg om intervjun.

Juli Zeh har gett ut på svenska:

Fritt fall
Leklust
Corpus delicti


Leklust har jag läst och det är en skrämmande historia om hur några överintelligenta ungdommar utpressar och mobbar en lärare.

Asli Erdogan - Internationell författarscen

För något år sedan fick jag av en vän som jobbar med litteratur Den mirakulöse mandarinen av Asli Erdogan. Jag hade aldrig hört talas om Asli Erdogan. Jag läste boken med stor behållning. Det är en stark berättelse om  två udda och vilsna människor i Genève som möts och deras liv förs samman och bildar speglingar av två städer, Istanbul och Genève.
När jag nu såg att Asli Erdogan hade kommit ut med en ny bok Staden med den röda kappan  och dessutom skulle besöka Internationell författarscen  var jag inte sen att bestämma mig för att gå och lyssna på henne.
Asli Erdogan berättade mycket om skrivande och skrivande som ett sätt att överleva. När hon skrev Den mirakulöse mandarinen arbetade hon på en laboratorium för kärnfysik i Geneve. Hon jobbade 12-14 timmar, 7 dagar i veckan och kom hem kl 22 och satte sig för att skriva till solen gick upp.
Hennes senaste bok Staden med den röda kappan , (den har jag ännu inte hunnit läsa)  utspelar  sig i Rio. Asli Erdogan tillbringade en tid i Rio då hon skrev sin doktorsavhandling . Men boken skrev hon då hon var tillbaka i Istanbul, svårt sjuk i anorexi och med en tumör, av minnena hon hade från sin tid i Rio.
Staden med den röda kappan handlar om skrivande och Asli Erdogan återkommer till skrivandet som handlar om liv och död och att överleva. Hennes romangestalter  har drag av  henne själv.
Hennes båda böcker har givits ut på Ramus förlag.

Asli Erdogan utstrålar allvar, skörhet och ensamhet och är en kontroversiell författare från Istanbul. Hon har tagit parti för politiska fångar och utsatta kvinnor och arbetat som krönikör för en radikal tidning.

Delphine de Vigan - Internationell författarscen

Igår kväll besökte Delphine de Vigan Internationell författarscen i Stockholm till en näst intill fullsatt hörsal.
Anledningen till hennes besök i Stockholm var att presentera hennes nya bok Underjordiska timmar utgiven på SEKWA och  kom ut i torsdags. Lite sent tycker med tanke på hennes besök i Sverige. Författare som är inbjudna till Författarscenen burkar vara här för att det precis har givit ut en bok och jag tycker att det är både spännande och intressant att ha hunnit läst boken före besöket och lyssna på författarens presentation och tankar kring boken och dess uppkomst.
Jag är sådan att jag helst vill veta så lite som möjlig om en boks handling innan jag börjar läsa, att det är rätt genre för mig och baksidetexten räcker. Jag vill alltid ha en egen uppfattning om en boks innehåll och sedan höra diskussionen kring boken. Igår blev det inte så utan jag lyssnade på bokens handling och analys och blev väldigt sugen på att börja läsa den. Jag åkte hem med hennes nya bok i väskan, och signerad. På engelska! Thanks for coming!
Den nya boken verkar lovande. Boken handlar om att blir subtilt trakasserad på arbetet. Titeln,  Underjordiska timmar, syftar till tunnelbaneresor till och från jobbet och tankar som uppstår under dessa timmar.
Delphines de Vigans första bok på svenska No och jag läste jag precis när den kom ut 2008 och tyckte väldigt mycket om den. Den utspelas också i  Paris. Lou, 12 år, som är en överintelligent flicka hoppar över två klasser och studerar med 17 åringar får i uppdrag i skolan att hålla ett föredrag som hon avskyr. Hon väljer att berätta om hemlösa och träffar på gatan No som hon blir vän med. Deras vänskap fördjupas och läsaren lär känna No och Lou och deras liv.
No och jag är en fantastisk bok om vänskap, utanförskap och att hemlöshet inte bara betyder att vara utan bostad utan även utan identitet och ensamhet.
Delphine de Vigans böcker handlar mycket om  det moderna urbana samhället och om den ensamhet som uppstår där och hon berättade utan att ge sig ut för att vara sociolog  att hennes samhällsengagemang står i fokus för hennes skrivande.
No och jag har precis kommit ut som film i Frankrike och den boken hon nu håller på att skriva är en självbiografisk. Jag ser fram emot båda.

Petina Gappah på Intenationell författarscen

Jag läste Petina Gappahs novellsamling Sorgesång för Easterly för några veckor sedan och blev väldigt förtjust. Igår hade jag möjlighet att se henne på Internationell författarscen intervjuad av Sydsvenska Dagbladets Andreas Ekström. I samband med bokmässan läste jag några intervjuer med henne där hon berättade att hon under 2011 skulle komma ut med en roman. Eftersom jag inte tycker om noveller men tyckte väldigt mycket om Petina Gappahs sätt att skriva började jag genast att längta att få  läsa  hennes roman trots att den inte ens är utgiven ännu. Intervjun igår inleddes sorgligt nog med att hon meddelade att hon har berättat för sin förläggare att hon inte kommer att ge ut sin roman. Den var helt enkelt inte tillräckligt bra tyckte hon. Hon berättade att framgången med Sorgesång för Easterly har två sidor; lyckan över att bli framgångsrik författare och rädslan att inte leva upp till läsarnas förväntningar.
När Andreas Ekström presenterade henne gjorde han det på svenska och sa att hon är både oblyg och pratsam och det stämde verkligen någon mer avslappnad  och spontan intervju med en författare på författarscenen har jag aldrig sett. Hon är  intensiv och charmig och spännande på samma gång.
Efter att ha jobbat som advokat i Genève några år är hon nu tillbaka i Harare där hon arbetar som författare men upplever det svårare att arbeta på heltid med sitt skrivande än när hon arbetade som advokat och gick upp 4.30 på morgonen för att skriva. Hon har också planer på att skapa en fond som förser människor i Zimbabwe med böcker. Det finns ett stort behov av litteratur och alla vi ha böcker från folk som reser utomlands. Just nu skriver hon på en musikal. Jag undrar hur man ska få möjlighet att lyssna på den. För Petina Gappah är en författare man vill se, höra och läsa mer av.