Kvinnor som offer

Efter det årliga lussekattsbaket sätter jag mig ner för att  läsa. Det är skön lördag och jag och maken har tagit en lång skidtur i en kylig snöig december några svaga bleka solstrålar letar sig fram. Nu stundar en lång lässtund.
Jag har kommit ett bra bit in i Seffi Atta Allt gott ska komma dig till del men ännu inte läst ut den. Jag har några reflektioner och iakttagelser som jag vill delge.

Handlingen utspelas i Nigeria i Laos där Enitan växer upp i en välutbildad familj. Pappa är advokat. Som liten blir hon vän med Sheri. Under några perioder i deras liv tappar de kontakten med varandra, men kontakten återupptas igen. Enitan utbildar sig till advokat i England och Sheri försörjer sig på att laga mat på en cateringfirma.
Det som genomsyrar boken är kvinnans ställning som alltid ligger långt under mannens. Mannens rättigheter och kvinnans skyldigheter. Kvinnan befinner sig i ett helt annat utgångsläge oavsett utbildning och är sedd som  någon man kan behandla hur som helst. Lagen är på mannens sida. Mannen har rätt att slå kvinnan, hålla henne inlåst, försätta henne på gatan, vara otrogen, utöva polygami ja listan är lång. Detta pågår hela tiden.

Inte ens Enitan som utbildar sig till advokat i England och återkommer till Laos kan försörja sig utan bor hos pappan som dessutom hånar henne för att hon misslyckats i att försörja sig trots att hon är vuxen.
Allt gott ska komma dig till del vittnar om många situationer där kvinnans roll är obetydlig och situationen outhärdlig. Varför blir kvinnan alltid offer är den fråga som susar genom mitt huvud när jag läser den här boken.

När jag för ett tag sedan läste Sofi Oksanens Utrensning slog mig samma tanke: kvinnan är alltid den som skyddar  och offrar för att sedan själv falla.

Av Allt gott ska komma dig till del har jag hälften kvar att läsa, än ser jag inget hopp om att något ska förändras trots att titeln har ett hoppfullt budskap.

Tre starka kvinnor - Marie Ndiaye

Tre kvinnor, tre berättelser  är ramen på Marie Ndiaye roman som belönades med franska Concourtpriset 2009. Boken är en stark skildring av när kvinnan gör uppror mot ett mansdominerat patriarkat och sätter ner foten och protesterar och vågar konfrontera den förljugenhet  hon är uppvuxen i. I första berättelsen möter vi Nora som åker tillbaka till Senegal för att möta och konfrontera sin tyranniske far och möter där en familj i förfall. I den andra berättelsen möter vi Fanta som är gift med den possessiva, destruktiva Rudy som bära på en historia med sin far som har mördat. Fanta, hans hustru, håller på att dra sig ur äktenskapet och visar kyla och ointresse för Rudys kärleksfullhet och självbekräftelsebehov. Fanta anklagar Rudy för sin känsla av att leva i instängdhet. För att återfå kontrollen över hustrun används barnet  som vapen i striden mellan man och hustru.

I den tredje berättelsen möter vi Khady som valt en man i sin omgivning för att han är snäll när det sedan visar sig att hon inte blir med barn och mannen dör blir hon utslängd från sina svärföräldrars hem för att hon kostar mer i mat än hon kan ge. Vi får följa hennes väg genom öken och förödmjukelser mot ett Europa som hon aldrig kommer till, men också mot ett uppvaknande. Hon är sig själv och har sig själv. 

Tre starka berättelser som berör och som handlar om hur medvetna val  påverkar och avgör det liv man får och vill ha. Vi rör oss i något slags gränsland mellan Europa och  Afrika och  om de problem som uppstår i blandäktenskap. Rudy är" för vit" för att få jobb i Afrika. Fanta får svårt att få jobb i Frankrike för hennes utbildning är inte gångbar där. De hamnar i en zon där båda får svårt att trivas.

Boken är en stark skildring  kvinnans uppvaknanade och ifrågasättande av patriakatet och mannens nedärvda makt att styra kvinnan och använda barnen som vapen.

.

Pettina Gappah - Sorgesång för Easterly

Pettina Gappah fick The Guardians debutantbokpris 2009 för Sorgesång för Easterly, som består av 13 noveller.
Egentligen tycker jag inte om att läsa novellsamlingar för det blir ofta lösryckta personer och händelser där karaktärer inte fördjupas eller utvecklas och jag brukar blanda ihop novellerna i en samling. Dessutom behöver jag en "startsträcka" på ett antal sidor för att komma in i en bok för att sedan i bästa fall njuta och försjunka i en handling och personer. Men jag lockades att läsa Pettina Gappahs novellsamling för att novellerna  utspelas  i Zimbabwe och jag hade inte  läst något av en författare från Zimbabwe tidigare. Då räknar jag inte Doris Lessing som skrev i Zimbabwe då Zimbabwe var Rhodesia.
I de 13 noveller som boken innehåller får vi träffa skilda karaktärer  från Roberts Mugawes Zimbabwe ur olika samhällspositioner; överklassfrun som sörjer att hon inte kan hitta exklusiva italienska skor, inflationen som skenar iväg och stiger till astronomiska siffror på några dagar, hur man blandar ut bensinen för att få den att räcka, svek och otrohet och om den hemska sjukdomen som skördar människor men som aldrig nämns vid namn, aids, död, längtan bort någon annanstans.
Hon beskriver dessa människor som har en otrolig uppfinningsrikedom för att överleva med att byta varor för att få mat för dagen på ett osentimentalt sätt och med glädje och humor.
I samband med Pettinas Gappahs besök på Bokmässan för en vecka sedan läste jag att hon hade, när hon skrev novellerna en regelbunden kontakt med vänner och släkt i Zimbabwe för att förhöra sig om förhållandena i landet för att göra innehållet i novellerna så trovärdiga som möjligt.
Pettina Gappah håller nu på att skriva en roman som beräknas utkomma 2011. Med tanke på hur bra och välskrivna novellerna är ser jag mycket fram emot hennes roman. Pettina Gappah är verksam som advokat i Geneve.

Karavan - litteraturtidskrift

Jag vill passa på att göra lite reklam i för KARAVAN ,  för dem som inte redan känner till den. Karavan är en litteraturtidskrift som bevakar litteratur från olika kulturer med  författarpresentationer och litteraturrelaterade reportage, från Indien, Asien, Sydamerika, Afrika. Även dikter, noveller från kända och mindre kända författare publiceras. Den utkommer 4 gånger om året. Det nya numret som kom i min brevlåda igår handlar mycket passande om Afrika.

 En del av det här numret handlar om den Nigerianska författaren Chris Abani som för något år sedan kom ut på svenska  med romanen Graceland.

Graceland utspelar sig i Lagos och huvudpersonen är Elvis som försöker hitta en överlevnadsstrategi i slummens Lagos. Hans mamma  har precis dött och hans pappa som är alkoholist. En gripande, läsvärd  och välskriven bok.

 Karavan tar också  i detta nummer upp språkfrågan. Vilket språk ska afrikanska författare skriva på? Även ett inslag om Mia Couto från Mocambique. (Jag tror att han besöker bokmässan). Och många fler intressanta artiklar.

Tidningen är späckad med vackra bilder och teckningar. Om man är intresserad av litteratur och författare från andra kulturer tycker jag att Karavan är en viktig tidning  som förmedlare och bevakare av författare och litteratur då många av de böcker som ges ut från dessa områden ges ut i små upplagor och från små bokförlag som inte alltid har möjlighet att reklamföra sina böcker så att de kommer ut bland läsarna.

I slutet på tidskriften finns en recensionsdel där nyutkomna böcker från Afrika,  Asien och Sydamerika recenseras.