Magnus - nu ger jag upp

Nej, nu går det inte längre. På sidan 250 ger jag upp Spådom av Magnus Dahlström. Sida upp och sida ner beskrivs och berättas med kylig objektivitet detaljerade beskrivningar av namnlösa miljöer och människor utan namn. Människor i görande som likt robotar utför sina sysslor med professionellt engagemang utan känslor.
Det här är ingen bok för mig. Jag får inga nyanserade bilder i huvudet när jag läser Spådom av Magnus Dahlström. Det är sterila, karga miljöer och människor med stenansikten som jag ser framför mig.
Boken är indelad i tre delar. Tre fristående delar men som ändå hör i hop i handlingen.
I den första delen får vi möta läkaren på fjällvandring i sitt försök att rädda en pojke som blivit skadad. Vi följer läkaren i hans arbete. Det märks att Magnus Dahlström är ordentligt påläst. Han levererar  beskrivningar på medicinsk behandling och instrument. I samma avsnitt föder även hans fru deras barn. Så även läkarens privatliv tar vi del av, med samma kyliga beskrivningar.
I det andra kapitlet är det polisens tur att framträda och i det tredje (som jag inte läste) är det socialarbetares liv vi får se.
För mig att detta en dyster bok, alldeles för dyster med opersonlig detaljbeskrivning ur dessa yrkesgruppers vardag, karga atmosfärer och personer utan karaktärer.
Jag kan inte låta bli att fundera över Magnus Dahlströms syfte och budskap med boken. För mig blev den första 250 sidor en uttröttande och märklig läsupplevelse.

Spådom - so far

Så här efter kanske hundra sidor i Magnus Dahlströms Spådom   kan jag konstatera att det är en ganska dyster historia Magnus Dahlström skänker oss. Jag brukar väldigt sällan lämna en bok innan den är utläst. Men Spådom får mig att inse att möjligheten finns.
I första delen ur Spådom möter vi en läkare i sitt jobb. Beskrivningar på behandlingar och ordinationer ges. Inga namn på de personer som förekommer utan människorna i boken är helt enkelt; patienten, kvinnan, pojken, min fru. Meningar skriv i passivum: "Min hand vreds runt...", doften tycktes komma från..." "Här syns inget onormalt." "Rösten hördes från väntrummet"
Allt detta med personer utan namn, opersonliga meningar skapar en atmosfär av människor utan karaktärer, personlighet eller ansikten. Miljöerna är karga som "bakgården var asfalterad", "korridoren var tom".
Magnus Dahlström text utarmar en själv. De går in i en och vrider om. Det är förtidigt ännu efter 100 sidor  att sia om vad boken har för budskap, vad den vill förmedla, vad syftet är.
Jag läser ett tag till och återkommer med ett slutgiltigt omdöme och en recension om några dagar.

Högst upp på min "måsteläsalista"

I söndags den 16/1 läste jag en intervju med Magnus Dahlström i SvD, och den 21/1 en recension i samma tidning av hans nya bok Spådom. Jag känner inte till Magnus Dahlström och har inte läst några av hans tidigare böcker, Fyr, Hem eller Nedkomst.Hans har inte gett ut någon  bok på 15 år. Men vad jag kan utläsa ur intervjuer och recensioner handlar Spådom om några människor som är fast i sina roller och föreställningar och Magnus Dahlström skildrar deras liv skickligt på ett subtilt och nästan abstrakt sätt.
Jag tycker den verkar oehört intressant. Måste läsa.