Tyvärr Karin Alvtegen

Deckare är inte min grej. Jag läser inte deckare vanligtvis, men några har jag läst. Jag tycker ofta att spänningsromanen får ett lätt stereotypt berättargrepp som tenderar att likna varandra i de flesta böcker. Men av någon anledningar har jag läst någon av Karin Arvtegens spänningsböcker på S, Skam, Synd.... jag vet inte vilken, men den lämnade mig ganska oberörd.

Nu har jag i alla fall läst Karin Alvetengens senaste bok som inte är en deckare En sannolik historia.Handlingen är att Helena köper tillsammans med sin man Martin en gammal gård i Norrland där Helena vistades som sommarbarn. De rustar upp gården och driver en hotellverksamhet där. Äktenskapet börjar gunga och konflikt uppstår och Martin känner en längtan tillbaka till Stockholm. De skiljer sig och tonårsdottern Emelie stannar hos Helena. Parallellt med denna historia har vi Anders som har råkat ur för en olycka och hamnat på sjukhus. På väg hem mot Stockholm tar han in på Helenas hotell över natten för att vila upp sig inför morgondagens långa bilresa till Stockholm.  När Helena går runt på sitt hotell, ledsen över sin skilsmässa och dottern som håller på att blir vuxen och klagar över att hon inte hinner eller har råd att renovera färdigt hotellet, fattas de bara att den perfekta kandidaten dyker som kan ställa upp med att hjälpa till med snickeriarbetet infinner sig. Ljuv musik uppstår men innan full lycka infinner sig blir boken likt en Disneyfilm där  det onda strids mot det goda in i det sista innan allt faller på plats.

Jag tycker att Karin Alvtegen har behållit lite av spänningslitteraturens berättargrepp där personer bakgrund beskrivs och presenteras för att hålla spänningen tillbaka till sista sidan när allt i själva verket är helt förutsägbart. Klicheeartad dialog och stereotypa människoporträtt. Mer berättande än gestaltande. 

Detta var min veckas tunnelbanelitteratur men den var inget för mig. Tyvärr Karin!!

Mario Vargas Llosa

Jag läste precis i Svensk bokhandel att 50 000 ex av Tant Julia och författaren ska tyckas i storpocket och ytterligare 4 titlar  beräknas finns i bokhandeln inom några veckor.

Mario Vargas Llosa - nobelpris i litteratur 2010

Jag hade faktiskt önskat Maria Vargas Llosa som årets nobelprisvinnare i litteratur. Jag tippade honom inte utan bara önskade n(se mitt inlägg om nobelpriset). Jättekul tycker jag att han fick det!
När jag på 80-talet läste spanska på universitetet blev jag bekant med Vargas Llosas författarskap. Jag läste några böcker av eget intresse och några ingick som kurslitteratur.

Bland de böcker som jag har tyckt mest om är Tant Julia och författaren, och Kriget vid världens ände. Jag köpte En stygg flickas rackartyg för några år sedan, på spanska, men den ligger fortfarande kvar i högen av olästa böcker. Men nu har jag andledning att plocka fram den och lägga den överst i högen av böcker som ska läsas

Det broderade hjärtat - Carole Martinez

För någon vecka sedan läste jag en recension om en lovande fransk debutant Carole Martinez. Recensenten skrev: "Bokens särpräglade berättarintensitet och dess stilistiska  träffsäkerhet kan få den att framstå som ett mindre litterärt mirakel". Denna mening räckte för mig för att bli akut intresserad av boken efterom  jag både tycker om franska författare och debutanter. Vid närmare efterforskningar visade det sig att författaren fått inte mindre än nio pris för romanen. Carole Martinez är fransyska men hennes farmor som var spanjorska har med hennes berättelser och livshistoria inspirerat henne till romanen.
Jag har precis fått boken i min hand och bara längtar till att sätta mig i min älsklingsfåtölj i fred och bortom störande ljud med en kopp rykande earl grey te och inte bli störd de närmaste timmarna för att dyka in i denna lovande roman med följande inledning:
"Mitt namn är Soledad. I det här landet där kroppar försmäktar föddes jag med kraftlösa armar, oförmögen att omfamna och med stora händer som inte duger något till. Innan min mor hann finna en mur att föda bakom, hade hon svalt så mycket sand att det rann över i mitt blod. Under min hud döljer sig ett högt timglas som aldrig sinar. Stod jag naken i solen skulle man nog kunna se sanden rinna rakt igenom mig. VANDRINGEN". 
Magisk realism och hyllning till skönheten utlovas också. Jag återkommer med en utförligare recension i hopp om att boken håller vad lovar och att jag inte blir besviken.

Pettina Gappah - Sorgesång för Easterly

Pettina Gappah fick The Guardians debutantbokpris 2009 för Sorgesång för Easterly, som består av 13 noveller.
Egentligen tycker jag inte om att läsa novellsamlingar för det blir ofta lösryckta personer och händelser där karaktärer inte fördjupas eller utvecklas och jag brukar blanda ihop novellerna i en samling. Dessutom behöver jag en "startsträcka" på ett antal sidor för att komma in i en bok för att sedan i bästa fall njuta och försjunka i en handling och personer. Men jag lockades att läsa Pettina Gappahs novellsamling för att novellerna  utspelas  i Zimbabwe och jag hade inte  läst något av en författare från Zimbabwe tidigare. Då räknar jag inte Doris Lessing som skrev i Zimbabwe då Zimbabwe var Rhodesia.
I de 13 noveller som boken innehåller får vi träffa skilda karaktärer  från Roberts Mugawes Zimbabwe ur olika samhällspositioner; överklassfrun som sörjer att hon inte kan hitta exklusiva italienska skor, inflationen som skenar iväg och stiger till astronomiska siffror på några dagar, hur man blandar ut bensinen för att få den att räcka, svek och otrohet och om den hemska sjukdomen som skördar människor men som aldrig nämns vid namn, aids, död, längtan bort någon annanstans.
Hon beskriver dessa människor som har en otrolig uppfinningsrikedom för att överleva med att byta varor för att få mat för dagen på ett osentimentalt sätt och med glädje och humor.
I samband med Pettinas Gappahs besök på Bokmässan för en vecka sedan läste jag att hon hade, när hon skrev novellerna en regelbunden kontakt med vänner och släkt i Zimbabwe för att förhöra sig om förhållandena i landet för att göra innehållet i novellerna så trovärdiga som möjligt.
Pettina Gappah håller nu på att skriva en roman som beräknas utkomma 2011. Med tanke på hur bra och välskrivna novellerna är ser jag mycket fram emot hennes roman. Pettina Gappah är verksam som advokat i Geneve.

Nobelpriset i litteratur 2010

På torsdag meddelar Peter Englund vem som tilldelats Nobelpriset i litteratur 2010. En av årets stora nyheter för en litteraturfantast. Dagarna innan spekuletas det i media, på jobbet, bland vänner vem som kan tänkas få priset i år.
Man har ju alltid sina favoriter som man önskar ska få detta ärofyllda pris. Jag har haft Mario Vargas Llosa som etta på min önskelista i flera år. Det var några år sedan en latinamerikan fick priset. Så kanske det är hans tur i år. Adonis är den som det ständigt spekuleras kring. Jag har aldrig läst något av honom och känner inte till honom speciellt väl. Är det någon som har gjort det? Joyce Carol Oates är en annan som det spekuleras kring. Jag har läst mycket av Oates men tycker att hon på senaste tiden är väldigt ojämn i sin kvalitée. Dessutom är hon väldigt produktiv. En poet kanske, det var ju några år sedan sist. Jag tillhör inte dem som läser poesi. Men skulle vilja, och det blir aldrig av. Jag försöker läsa någon bok av varje nobelpristagare. Jag läste nyligen någonstans att de flesta läser något av en nobelpristagare precis när de fått priset och sedan blir de glömda. Några blir klassiker t ex Steinbeck eller Hemingway, Camus andra glöms bort.
Har ni några önskemål eller favoriter som ni vill ska få årets Nobelpris?

Samtal med djävulen - Inger Edelfeldt

Den här veckan har jag haft Inger Edelfeldts senaste roman Samtal med djävulen som tunnelbanelitteratur. En tunn bok, 140 sidor men oj så mycket av existentiella tankar om vad som formar en människa och etiska och moraliska värden. En bok som berör. Jag till och med önskade att jag hade haft några fler tunnelbanestationer att resa till jobbet än de 8 minuter som det tar bbara för att få vara kvar i boken en stund till.
Paul och Asger möts av en slump på ett tåg. De är kusiner och har inte sett på 50 år. Av samtalet att döma är det inte glada att återses efter så många år utan i dialogen göms förträngda upplevelser från en frireligiös miljö som inte var helt problemfri. Efter tågresan inleder de en brevväxling som utmynnar i att Paul åker och hälsar på Asger på en släktgård i Halland. I det instängda mötet mellan Paul och Asger sker en avklädning av deras masker som avslöjar deras sanna jag. Paul är hård och dogmatisk och  blivit kvar i det frireligiösa medan Asger bryter med det frreligiösa och lever ett vidlyftigt liv med sex och alkohol men lever nu som nykter alkoholist och diakon i svenska kyrkan. Paul är labil och lynning medan Asger visar mer ett balanserat sätt och verkar ha kommit tillrätta med sig själv.
Bilden av Paul fördjupas under romanen då det avslöjas att han bär på en tung börda.
Inger Edelfelt har en skarp förmåga att tränga sig in i människans innersta och med träffsäker dialog avslöjas deras tankar.
Man kan inte lämnas oberörd av denna bok även om slutet kanske var förutsägbart  är det som kvarstår hos mig som läsare vad formar en människa och vem blir god och vem blir ond.